Idag tog jag en hejdå-fika med tjejerna. Tjejerna med stort T. Inte pågrund av min kommande flytt till Lund, utan främst på grund av att J åker med flyttlasset till Linköping redan på söndag och andra J drar till Uppsala den 15:e. Så småningom drar I till Stockholm där hon visst ska plugga lite hon också. Hur som haver så är det många av oss som ska börja plugga nu och då utbrister S att 'Vad skönt för er som vet vad ni vill bli!'. Några av oss blivande studenter tittar lite fundersamt på oss och känner oss inte riktigt träffade.

Mardrömsscenario;
Jag känner just ingen i Lund. Jag har genom A fått kontakt med en snäll kusin som jag kan sova hos, och sen bor ju J och U där, men dem var det ju – handen på hjärtat – ett tag sen jag pratade med. Men, tänker jag ändå, det bor 40 000 studenter i Lund. Det börjar en hel del fler nya nu till hösten. En rätt stor procent av dem tror jag är riktigt sköna människor, och en ännu större del åtminstone heelt okej. Jag är inte den som är den, så den där biten med att inte lära känna någon härlig prick ingår inte riktigt med i mitt mardrömsscenario. Mardrömsscenariot är snarare fokuserat runt min klass. Jag ska gå på Politices Kandidatprogrammet i Lund. ”-Varför vill du plugga det då?”, " -Eh (?)" Jag vet lite vagt vad jag kommer att läsa, jag skulle inte vilja att du frågade mig om vilka kurser och hur programmet är upplagt, men jag tror att det kommer vara kul. Om det inte vore för besserwissrarna. De där som – no offence (eller kanske lite då), är som min storebror. De som har varit politiskt engagerade sen de gick i 8:an, har varit ordförande i något politiskt ungdomsförbund, sekreterare, ordförande och kassör i elevrådet, helst allt på samma gång. De som har haft stående bokningar varje år till veckan i Almedalen säkert långt sedan innan de var födda, de som har en åsikt i alla politiska frågor, såväl inrikes som utrikespolitik – och (verkar vara) är jävligt pålästa om dem. De som kan debattera på ett övertygande och till synes sakligt sätt med svåra, stora ord och vinnande (men lite lätt förvillande) argument. Om argumenten är vinnande just för att de är förvillande kan vi låta vara osagt. De som vet vad vår finansminister hette -58 (Gunnar Sträng), utan att först behöva slå upp det på Wikipedia ... och dessutom gjorde ett frivilligt skolarbete om honom i samband med deras stora debut i det politiska någon gång i åttan. Jag är rädd för att min klass kommer bestå av en hel drös som så gott som redan blivit invalda i Europaparlamentet eller sommarjobbat lite grann på FN, hjälpt jordlösa bönder i Sydamerika att sluta något slags avtal med regeringen i landet. En nästan ännu värre typ är de som egentligen ville gå nånting annat, något riktigt credd yrke, men inte kom in. Det spelar ingen roll att det här var deras andra val, och deras sekundära intresse. De kan förstås allt ändå. Jag vill inte gå med Mr och Ms Know-it-all. Dels för att allvetande människor kan vara väldigt påfrestande.
Dels för att jag är avundsjuk.