Rätt vanlig måndag; trött, dusch, morgonkaffe, stressa till tåget. Ny kurs, ny chock över hur mycket som ska göras, kör som drar över på tiden och jag inser att jag måste springa till tåget.
Tänkt och gjort, men det är också någongång här jag, undermedvetet, tycker att min måndag varit lite för stereotyp. I hopp om att säkert hinna till tåget med andran i behåll ser jag över mina möjligheter att ta en buss till centralen från Botulfplatsen som jag ändå passerar på min väg dit.
Tänkt och gjort och se där står ju 1:an och jag läser Östra torn via Centralen. Perfekt!

(Just här vill jag göra en kort parentes innan jag förtsätter. Jag är nämligen inte ensam i denna kritiska punkt av historien. Vid min sida har jag Linnéa som även hon ska haffa en buss hem och hon läser samma sak som jag på bussen. Blond och lockig innebär inte i mitt fall (och jag vill inte hävda att det gör det i kategoriskt i något fall) dum och yr.)

Ni förstår vart det här leder antar jag. Om ni vid det här laget gissar att bussen inte alls gick till centralen utan mot klostergården så har ni vad som brukar kallas en fin slutledningsförmåga. Det gör den alltså.
"Går inte den här till centralen?"
"Nej, men jag ska bara till Klostergården, sen vänder jag tillbaka."
Det betyder åka ett varv och komma tillbaka till samma ställe. Jag förstår att ni nu antingen
a) Känner djupt medlidande över att jag misasde mitt tåg och fick vänta 40 min på nästa
b) Skrattar gott åt det hela. Jag förstår. Det ligger en sanning i att skadeglädjen är den enda sanna glädjen.
c) Någon slags kombo av ovanstående alternativ.

MEN, kära läsare, det finns så mycket mer!
Det är här min historia får sin twist. När jag inser mitt nederlag, jo visst svär jag väl lite för mig själv, men framförallt accepterar jag det rätt snabbt. Jag blir lugn och i ärlighetens namn råkar jag faktiskt tycka att det är ganska avkopplande att åka buss. (Så länge man inte gör det med ett tonårsgäng eller barn som låter nonstop.) Det är det där med rörelsen och svaga suset, det är rent av sövande. Det ska tydligen spela an på några slags instinkter, påminna om fostertiden. Jag tänker inte spinna vidare på det där men jag gillar bussen och jag tänker att det skulle säkert inte vara helt fel att åka buss lite mer.. villkorslöst. Bara åka. Jag sitter där och drömmer och sen slår det mig. Jag drömmer om "Buss-Tommy":s liv.

Buss-Tommy är en kille varenda kid i Borlänge som åkt buss på någon slags regelbunden basis, och några fler, känner till. Buss-Tommy är en kille med grå mössa, blå jacka, glasögon och glansiga läppar (läs dregliga). Jag skulle tro att Buss-Tommy lever för bussarna. Om inte för, så i varje fall på bussarna. Han står längst fram och pratar med busschaffissarna och åker, runt runt runt på linjerna. Ibland byter han från 602:an till 605:an och om man nån gång skulle se honom gå av bussen (eller att busschaffören går av bussen för att passet är slut) kan man höra honom säga; "Jobbar du imorgon då?" På kraftigt dalmål, fast utan att säga r så bra. Buss-Tommy är inte som alla andra, och visst är det väl bra att alla inte är det. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig; Är det verkligen ett liv som Buss-Tommys jag vill ha? Jag tvivlar, men samtidigt; Tänk om Buss-Tommy är den som faktiskt har hittat meningen med livet. Man kanske inte ska vara så rädd för att köra på det man gillar.

(Jag har andra intressen än att åka buss också!)