Jag vill
Jag vill inte ha något man kan leva med
Jag vill ha något man inte kan leva utan
Jag vill bara delta o dela med, vill inte se livet genom rutan
Jag vill ta mina beslut jag vill vara resolut
Jag vill brinna intensivt inte spara på mitt krut
Jag vill vara vägen ut jag vill se hela förloppet
inte bara läsa om det jag vill känna det i kroppen
-Timbuktu
Känn gunget och doften av den svenska sommaren.
Dreadful
Idag har det blivit lite mer chilly igen. En lätt temperaturdipp skulle jag kalla det. Soo cold, it's really dreadful säger Charlotte. Visserligen var mitt rum rätt så snorkallt imorse när jag vaknade (Charlotte erbjöd mig ett till värme-element den här morgonen då så oroa er inte, jag ska nog inte behöva få lunginflammation.) men som den nordbo jag är kan jag inte kalla två minusgrader i slutet på Januari för dreadful. Tycker dock det är lite charmigt att de tycker det. Haha.
What's new. Emma gillar mig. I onsdags klädde vi ut oss. Mig fick hon dock inte sminka. Jag såg redan lite sliten ut tyckte jag så nånstans får gränsen dras. Igår var Charlotte ute med några väninnor från jobbet så jag var hemma med kidsen. (Har förresten lärt mig vad kid heter på franska tillsamans med lite andra mindre formella uttryck. Gamin. Så nu vet ni också.) Det uppskattade dock inte Emma så mkt eftersom hon har haft en del mardrömmar på sistone. Det gick dock fint, Låg hos henne tills hon somnade och sjöng lite godnattsånger. (Vad betyder oaj aj aj aj buff? Haha, rien, c'est du n'importe quoi. Fast nu var det ju hon som frågade vad det betyder och inte tvärt om.) Sen gick jag ner och tittade på Fear and Loathing in Las Vegas. Rolig.
What else. Vi har besökt Fleche d'Or båda gångerna vi har varit ute so far. I helgen får det dock bli nånting annat tror jag. Eller helgen. Jag ska ut ikväll. Sarah ska sitta barnvakt hos Liva och Liva ska sitta barnvakt hos Fiona. Jag vet det låter märkligt men så ligger det till och det innebär att jag förmodligen (och förhoppningsvis) åker in till Paree själv och träffar mexarna ikväll och sen sover hos May och stannar där hela lördagen också. Sen får det vara bra tror jag. Förra helgen sov vi hos Maja. Fett skönt att slippa 5-tåget!
En del nya tjejer i krokarna har det blivit såhär efter jul, men de kommer jag kanske skriva mer om sen. So far inget speci.
Nu känner jag att det här inlägget börjar rinna iväg och bli ett sånt där meningslöst rabblingsinlägg som mest mamma verkar tycka är intressant så nu lägger jag ner. Anledningen till att jag började skriva var mest att Charlotte tyckte det var dreadful med två grader, minus that is. Men det är i varje fall en fin dag med sol (!) och jag kan verkligen känna att det börjar bli ljusare. I onsdags luktade det utan tvekan vår och jag tänker ge mig ut på en promme eller liknande i dag också för att se om doften dröjer sig kvar. Vi får se om jag kan ta med mig den där lilla korven som de kallar hund utan att den blir fullkomligt mental (av lycka) på mig innan vi kommit utanför dörren. Förmodligen inte. Den kommer tappa förståndet långt tidigare än så.
A plus tout le monde
Jag sätter på Christophe Mae's - C'est ma terre och njuter
Eller, jag ska åka hem. Säger vissa. Jag vet inte riktigt om jag kan kalla det hem, fast det är ju ändå det det är mina följande månader. Hur många det är vågar jag inte riktigt räkna efter ännu. Sist jag åkte var det för fyra månader, nu är det mer, det är allt jag vet.
Det ska inte alls bli hemskt att åka tillbaka. Det vill jag inte mena eller påstå. Det är bara en lång tid som är svår att greppa och därför försöker jag helst inte.
Idag fick jag ett vykort från någon som verkligen är ute och äventyrar. Han börjar bli haj på det där med att backpacka i Ghana, han lär barn viktiga saker och samlar på sig ofattbart mycket erfarenhet, kunskap och minnen. Jag är helt fascinerad att det går att göra detta. Det var ett roligt vykort att få.
Det där var bara en liten parentes. Och när jag ändå håller på tänker jag ge kvinnan vars mamma jag träffade på Friskis häromdagen en liten till.
Den kvinnan vet ingen riktigt när hon kommer hem. Alla hoppas få se henne nån gång snart igen men hon prövar sina vingar down under. Och som hon flyger! Vem kunde tro nåt annat? - Ingen. Trivs som fisken i vattnet verkar hon också göra och det är klart man blir nyfiken på vad det är som är så fantastiskt därborta. Det är klart att jag gärna skulle ta mig dit.
Tre dagar alltså. Eller två kanske man får säga. Jag ska försöka köpa lite "julklappar" till min familj och kanske till och med en födelsedagspresent till Emma som fyller år den 31:a januari. Jag ska träffa minst ett par kompisar till jag ännu inte har gett den uppmärksamhet jag vill. Jag ska tvätta mina kläder och packa mina väskor. Det är inte helt enkelt att vara hemma men sen ska jag ge mig av igen. Den här gången kan det i vilket fall som helst inte bli några svårigheter att få med mig alla mina saker. Om jag tog hem 15 kg och får ta tillbaka 20kg kan det inte bli några problem. Nej, no prob.
Nu ska jag ta det lungt. Försöka få ro nog att kunna sova för imorgon har jag en del att stå i. Och jag ska försöka njuta av det dessutom. Jag sitter här och lyssnar på gitarren och det mjuka gunget i Christophe Mae's (förvisso ganska snarlika) låtar. Jag jobbar upp en sorts längtan tillbaka till det franska språket och fastnar speciellt för C'est ma terre... ... où je m'assoie - Det är mitt land/ min mark... ... där jag sätter mig. Nånstans finns det.
Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig som jag nu tänkt i några timmar men först vill jag bara nämna hur underbart fantastiskt det är med människor som man träffar sådär efter dryga 4 månader och allt är sig likt. Alla är lika underbara och enda skillnaden är man har en jävla massa mer att prata om. Det är härligt och skönt att veta.
Godnatt på er
