Emo kid - Jag har saknat dig
När jag fick höra att Kent skulle komma till P&L var jag faktiskt i ärlighetens namn måttligt imponerad. Magin med Kent hade försvunnit för längesen. Det känns som en evighet sen jag gick i åttan och hagnesta hill och alla de andra skivorna gick varma i min bärbara cd-spelare. Eller hemma hos Hanna eller Néria. Haha, det är faktiskt en hel evighet sen. En hel evighet sen jag köpte vinröda converse och var vegetarian och höstarna alltid var väldigt kalla. (De kalla höstarna kan faktiskt ha hängt ihop med att converse inte är speciellt slask-tåliga.) När du och jag döden kom var det redan någonting annat, men det var fortfarande lite magiskt och när de spelade på sportfältet i borlänge var det sagolikt. Till och med på Hultsfred vad det helt galet bra. Men sen kom "Tillbaka till samtiden", och det var som om det var då det stod klart att vi hade växt ifrån varandra. De hade blivit något nytt, jag hade blivit någon annan, och vi hade växt isär. Sådär som det blir ibland. Men utan vemod. Jag har faktiskt inte gillat den nya skivan så mycket, men det är okej. No hard feelings. Men igår...
Hela dagen igår var jag så jävla opeppad på att dra mig ner till Peace and Love igen. Torsdagen var precis hur rolig som helst. Men jag hade ingen motivation. Jag kände mig bitter och hatisk. Hormonell och pubertal. Det låg nåt i luften. Jag ville vara full och otrevlig och.. sminka mig med mycket kajal. Eller nåt.
Igår spelade Kent på Peace and Love. Jag var där. Allt kändes bra igen. Jag hade hittat hem och allt gammalt groll är glömt. Det är vi igen. Magin finns där. Jag är ett emo kid. Lite i smyg. Men det är för jävla underbart.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article2780851.ab
A year in France, not quite, men det kräver en blogg!
Je peut pas decider en quelle langue je veux ecrire. En quelle langue je veux exprimer mes souvenirs de ces temps. Jag kan inte välja. I just can't. I can't choose, and there's not gonna be a whole lot of my friends who'll understand all of this. Not many at all, men alltid är det något ni förstår. Om inte - tant pis. (Maja - enjoy, hoppas jag ;) )
I'm sitting on my bed, jammed in between my bags. Fyllda till bredden. J'ai dis mes derniers au revoirs à Chantilly. I've just had my last dinner with the family. We went to a really cosy creperie in Chantilly where I've actullay never been, but always 've wanted to go. Maja, du vet det vi såg första kvällen vi såg när vi gick hem, när jag precis hade kommit till Chantilly och vi hade varit på Sylvia's. Och precis innan det såg jag familjen Isaksson/Nicolas vid rödljusen i bilen bredvid. Hur märkligt är inte det liksom! De vinkade och såg jätteglada ut och ajg vinkade glatt tillbaka. No hard feelings, what so ever. Verkligen. C'etait super. Creperiet alltså. Haha, merde, cette texte sera vraiment la bordel! det kan ju aldrig bli bra detta. Then I took a tour, had a last wave at the castel with the kids. I'm not as nostalgic as one might think I would be. It's sad. But I'm mostly happy with everything that has come my way here. (My random mix on i tunes just switched to à cause des garcons by Yelle. haha). Ca veux pas dire qu'il n'y a pas des choses qui va me manquer de France. Il y en a beaucoup! Like today for example, I went by Ellen's place to say goodbye. Had a glass of rosé. And that, I'm sure I wont have as much of at home. On boit du vin comme d'eau ici!, I say and tell her I'll miss it. (åtminstone vi...) Ellen goes; Yeah, well I already did, haha. :D
I'll miss her. And I'll miss Liva. Yesterday night we had a really romantic evening en regardant le dernier "nuit de feu" (just said so cause I wanted to apply what I've learned concerning "gerondif" haha). There were candles, rosé (ofcourse), choclate (ofcourse), melon, blankets, Liva's backyard with the bamboo table and the palm that gives you all the exotic vibes you need. There were fireworks in the horizon. I don't need to add anything else.
Sarah left this friday, and Maja and May are long gone history in this fairytale. NOT meaning they're gone for good. Pas du tout. Inte alls. They just left the sejour en France a bit earlier than me. That doesn't mean I'm not gonna miss them tho'. I already do.
Quoi d'autre. There is no way I can squeeze in my last nine months in a blogg like this. Och det tänker jag inte heller. Men nu är det hejdå Frankrike. För den här gången.
Mood music for this blogg will be;
Cliché, peut etre. Men det rör mig inte ryggen. En fait. Je m'en fou! =D
För faktiskt. Om jag någonsin träffar en man som gör musik som Yann Tiersen så gifter jag mig. Lyssna på några andra låtar när ni väl håller på..
Btw. Jag kommer hem imorgon.
À tout
Att ångra det man aldrig gjorde och inte det man redan gjort
Jag tror det är det som är grunden till den nya typen av livskris, den som kommer när man är mellan 17 och 30 år. Vi har kanske helt enkelt för mycket vilja, för många möjligheter. Man ska plugga, jobba och resa samtidigt. Nej, kanske inte för många möjligheter. Så kan man ju inte säga, Men, grejen är att bara för att vi har alla de möjligheterna betyder det ju inte att man faktiskt måste testa alla. Man får ju ta och parasitera lite på andras upplevelser också. Det är exakt vad jag tänker ta att göra när jag kommer hem om två veckor. Då tänker jag höra hur det är att vara student lite här och var i Sverige, jobba, resa omkring i sydostasien, volontära i afrika, au paira i tyskland och förhoppningsvis får jag höra lite om australien och nya zeeland också. Skulle inte förvåna mig om det blir en jävla massa lumpensnack från höger och vänster också. Så kanske jag inte behöver testa allt det själv. Även om det låter jävligt roligt.
Höra om det tänker jag i varje fall göra.
Och jag ser framemot det. Innerligt!
