Det kan vara så att jag egentligen är medelålders...

... Och jag trivs ganska bra med det. Min lillebror skulle uttrycka det som att jag alltid ska vara en sån moster. Inte hans moster, vi har redan fyra så han klarar sig rätt bra ändå. Vad han menar är nog att jag är lite lillgammal om man så vill. Medelålders helt enkelt, med en förkärlek för lite torra sysselsättningar. Typ plocka svamp, baka bröd eller småkakor, sticka. Jag råkade precis se en snutt av ett program på svt där man odlade lök. Hur skulle jag inte kunna bli såld på hela den idén med att odla egna örter, körbärstomater, morötter....?


För att vara lite Freud på mig kan jag ändå ganska lätt förstå att det beror på att jag har ändå haft lite av en idyllisk men lätt alternativ uppväxt. Nog har jag väl mina sommrar i "kollektivet" i Västergötland, hos mormor och morfar på landet på den Halländska slätten att tacka (eller skylla?) för mycket av  min nördiga svaghet för det husliga. Det är min starka prägling av Astrid Lindgren-romantiken, pappas korståg mot halvfabrikat och margarin som gör att jag förknippar hösten med doften av varmt hemmalagat äppelmos och det är också det som gör att potatismos eller brunsås i pulver-format är overkliga företeelser för mig.


Vad är min poäng? Sitter jag bara och skryter? (Fast det är trots allt kanske inte så man uppfattar det som skryt om man inte har den lillgamla-fascinationen jag har.) Det är i varje fall inte alls tanken. Det är egentligen mest en stilla undran om när jag ska hinna med att bejaka denna "kolonilotts-längtan" dessa dagar? Måste man bli vuxen först eller åtminstone ha passerat 30-strecket?


RSS 2.0