Det är inte förrän jag sätter mig på tåget hem, mitt andra för idag, det mellan Stockholm och Borlänge som jag känner att jag faktiskt skulle vilja gråta. Inte för att jag är ledsen utan bara på grund av någon slags lättnad. Märkligt egentligen. Den otroliga lättnaden fullkomligt sveper över mig. Jag känner mig fortfarande alldeles skakig och nervös, men jag är lättad. Visst har jag redan hunnit säga många gånger hur skönt det är att vara hemma, och visst har jag tyckt det, men inte som nu. Det måste vara det att jag nu är själv för första gången och avkopplingen som koppen med helt vanligt (men ovanligt gott) kaffe har nog sitt finger med i spelet.

Första andetagen av den svenska, kalla (men bara lagom kalla) decemberluften. Det var verkligen speciellt. Jag har varit på Skavsta flygplats två gånger tidigare. Ingen gång på Nyköpings tågstation, ändå känner jag mer hemma där än vad jag har kommit att göra i Chantilly under mina fyra månader där. Jag hade kunnat landa varsom helst i Sverige och jag hade kännt samma trygghet. Det här är hemma. Här kan jag göra mig förstådd och förstå. Men det är inte allt. Även om jag hade varit bra mycket vassare på franska vid det här laget tror jag känslan hade varit lite densamma. Kanske inte riktigt lika stark men den hade haft samma smak, ton, form och färg. Jag är hemma här. Alla är inte riktigt som jag. Men vi liknar varandra. Vi har seder och traditioner, mat, rutiner, värderingar, uppfostran och uttryck som jag inte ens har ord för på franska. Som det kanske inte ens finns ord för på franska. Det finns ju självklart en massa människor i det här landet som jag inte har ett jota gemensamt med och en hel del av dessa värderingar och sätt som jag inte alls uppskattar och det är inte alls så att jag ogillar merparten av alla fransoser men... Jag är hemma här. Här är jag mig, någon, ingen på ett annat sätt. I Frankrike är jag svensk. På gott och ont.

Jag har nog aldrig kännt mig så patriotisk.