Snart ska jag ut och äventyra igen...
Eller, jag ska åka hem. Säger vissa. Jag vet inte riktigt om jag kan kalla det hem, fast det är ju ändå det det är mina följande månader. Hur många det är vågar jag inte riktigt räkna efter ännu. Sist jag åkte var det för fyra månader, nu är det mer, det är allt jag vet.
Det ska inte alls bli hemskt att åka tillbaka. Det vill jag inte mena eller påstå. Det är bara en lång tid som är svår att greppa och därför försöker jag helst inte.

Idag fick jag ett vykort från någon som verkligen är ute och äventyrar. Han börjar bli haj på det där med att backpacka i Ghana, han lär barn viktiga saker och samlar på sig ofattbart mycket erfarenhet, kunskap och minnen. Jag är helt fascinerad att det går att göra detta. Det var ett roligt vykort att få.

Det där var bara en liten parentes. Och när jag ändå håller på tänker jag ge kvinnan vars mamma jag träffade på Friskis häromdagen en liten till.

Den kvinnan vet ingen riktigt när hon kommer hem. Alla hoppas få se henne nån gång snart igen men hon prövar sina vingar down under. Och som hon flyger! Vem kunde tro nåt annat? - Ingen. Trivs som fisken i vattnet verkar hon också göra och det är klart man blir nyfiken på vad det är som är så fantastiskt därborta. Det är klart att jag gärna skulle ta mig dit.  

Tre dagar alltså. Eller två kanske man får säga. Jag ska försöka köpa lite "julklappar" till min familj och kanske till och med en födelsedagspresent till Emma som fyller år den 31:a januari. Jag ska träffa minst ett par kompisar till jag ännu inte har gett den uppmärksamhet jag vill. Jag ska tvätta mina kläder och packa mina väskor. Det är inte helt enkelt att vara hemma men sen ska jag ge mig av igen. Den här gången kan det i vilket fall som helst inte bli några svårigheter att få med mig alla mina saker. Om jag tog hem 15 kg och får ta tillbaka 20kg kan det inte bli några problem. Nej, no prob.

Nu ska jag ta det lungt. Försöka få ro nog att kunna sova för imorgon har jag en del att stå i. Och jag ska försöka njuta av det dessutom. Jag sitter här och lyssnar på gitarren och det mjuka gunget i Christophe Mae's (förvisso ganska snarlika) låtar. Jag jobbar upp en sorts längtan tillbaka till det franska språket och fastnar speciellt för C'est ma terre... ... où je m'assoie - Det är mitt land/ min mark... ... där jag sätter mig. Nånstans finns det.

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig som jag nu tänkt i några timmar men först vill jag bara nämna hur underbart fantastiskt det är med människor som man träffar sådär efter dryga 4 månader och allt är sig likt. Alla är lika underbara och enda skillnaden är man har en jävla massa mer att prata om. Det är härligt och skönt att veta.

Godnatt på er