Igår spelade Kent på Peace and Love. Jag var där. Jag var definitivt inte ensam.
När jag fick höra att Kent skulle komma till P&L var jag faktiskt i ärlighetens namn måttligt imponerad. Magin med Kent hade försvunnit för längesen. Det känns som en evighet sen jag gick i åttan och hagnesta hill och alla de andra skivorna gick varma i min bärbara cd-spelare. Eller hemma hos Hanna eller Néria. Haha, det är faktiskt en hel evighet sen. En hel evighet sen jag köpte vinröda converse och var vegetarian och höstarna alltid var väldigt kalla. (De kalla höstarna kan faktiskt ha hängt ihop med att converse inte är speciellt slask-tåliga.) När du och jag döden kom var det redan någonting annat, men det var fortfarande lite magiskt och när de spelade på sportfältet i borlänge var det sagolikt. Till och med på Hultsfred vad det helt galet bra. Men sen kom "Tillbaka till samtiden", och det var som om det var då det stod klart att vi hade växt ifrån varandra. De hade blivit något nytt, jag hade blivit någon annan, och vi hade växt isär. Sådär som det blir ibland. Men utan vemod. Jag har faktiskt inte gillat den nya skivan så mycket, men det är okej. No hard feelings. Men igår...
Hela dagen igår var jag så jävla opeppad på att dra mig ner till Peace and Love igen. Torsdagen var precis hur rolig som helst. Men jag hade ingen motivation. Jag kände mig bitter och hatisk. Hormonell och pubertal. Det låg nåt i luften. Jag ville vara full och otrevlig och.. sminka mig med mycket kajal. Eller nåt.
Igår spelade Kent på Peace and Love. Jag var där. Allt kändes bra igen. Jag hade hittat hem och allt gammalt groll är glömt. Det är vi igen. Magin finns där. Jag är ett emo kid. Lite i smyg. Men det är för jävla underbart.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article2780851.ab