Det kan vara så att jag egentligen är medelålders...
... Och jag trivs ganska bra med det. Min lillebror skulle uttrycka det som att jag alltid ska vara en sån moster. Inte hans moster, vi har redan fyra så han klarar sig rätt bra ändå. Vad han menar är nog att jag är lite lillgammal om man så vill. Medelålders helt enkelt, med en förkärlek för lite torra sysselsättningar. Typ plocka svamp, baka bröd eller småkakor, sticka. Jag råkade precis se en snutt av ett program på svt där man odlade lök. Hur skulle jag inte kunna bli såld på hela den idén med att odla egna örter, körbärstomater, morötter....?
För att vara lite Freud på mig kan jag ändå ganska lätt förstå att det beror på att jag har ändå haft lite av en idyllisk men lätt alternativ uppväxt. Nog har jag väl mina sommrar i "kollektivet" i Västergötland, hos mormor och morfar på landet på den Halländska slätten att tacka (eller skylla?) för mycket av min nördiga svaghet för det husliga. Det är min starka prägling av Astrid Lindgren-romantiken, pappas korståg mot halvfabrikat och margarin som gör att jag förknippar hösten med doften av varmt hemmalagat äppelmos och det är också det som gör att potatismos eller brunsås i pulver-format är overkliga företeelser för mig.
Vad är min poäng? Sitter jag bara och skryter? (Fast det är trots allt kanske inte så man uppfattar det som skryt om man inte har den lillgamla-fascinationen jag har.) Det är i varje fall inte alls tanken. Det är egentligen mest en stilla undran om när jag ska hinna med att bejaka denna "kolonilotts-längtan" dessa dagar? Måste man bli vuxen först eller åtminstone ha passerat 30-strecket?
Ett avslutat kapitel
När jag lite senare i eftermiddags gick ner för Mårtensgatan i Kävlinge var det med vetskapen att det troligtvis var sista gången. Sista gången jag låste upp dörren till lägenheten, sista gången jag gick därifrån, sista gången jag åkte tåget från Kävlinge tillsammans med ett gäng högljudda högstadiebarn. Det känns bra.
Trots att solen försökt leta sig fram bland tegelfasader och trädgrenar har det varit kallt idag Luften har varit sådär klar och bitande i kinderna, . Sådär så att du vill svära över att du inte har mer kläder, eller över att det alltid ska vara så kallt och blåsigt i Skåne. Men det gör du inte, du bara cyklar på, låter vinden vina i håret och på dina röda öron och skrattar vädret i ansiktet. "Jag är nöjd, och du kan inte stoppa mig."
Jo, prylar ger mig lycka
Den ljuva tillfredställelse konsumtion kan ha har infunnit sig efter en mycket lyckad dag på IKEA. Äntligen har jag en sänglampa och dörrmatta. Och, eftersom jag har upptäckt att jag har lätt för att bli psykiskt labil om jag har massa saker runt omkring mig som är trasiga köpte jag även ett litet kitt för händiga och har nu skruvat i dessa skruvar som tärt mig och stuckit hemskt i ögat.
Psykbryt Sinnesfrid
Som om inte det skulle vara nog har jag nu en väldigt fiffig pryl att ha mina duschgrejer i...
Håna mig hur mycket ni vill... Alla genier har någon gång blivit skrattade åt.
Dagens i-lands...
Det kan vara så att jag lider av någon slags fobi för skohyllor.
Det gör att det blir lite knivigt att ta sig genom hallen.
Framgångsvågen fortsätter...
- Att inte snooza för länge är en dygd som lönar sig rikligt.
- Att trotsa vädrets makter, eller kanske snarare överlista dem genom att acceptera och omfamna dem.
- Tvätta kläder. Må vara tråkigt och tidskrävande - men NU har jag så många fler valmöjligheter, en hel hög med rena strumpor och underkläder och jag spar pengar eftersom jag inte behöver handla något nytt inom en akut framtid. All praise tvättmaskinen!
- När jag kom ut i köket i morse var det ingen disk på diskstället och alla ytor var nytorkade. [Haalleluja!] (Det bör tilläggas att min korridor verkligen inte är en slabbig och snuskig, men antingen så hade jag en väldigt bra tajming just idag eller så tar de två rummen som har korrevakt denna vecka sitt jobb på lite större allvar än vanligt. Hedervärt!)
- Jag har faktiskt pluggat idag.
- Möte med Radio AF.
- Allt ovanstående till ett konstant - av hjärnan uppspelat - Laleh-soundtrack - Big City Love <3
Nöjd
Det behöver inte krävas så himmelens mycket. Det är de små sakerna som gör det. Det är detaljerna som skapar den typen av välbefinnande som gör att man kan kalla sig nöjd. Allt behöver inte vara perfekt - nej -. det är faktiskt nästan bättre om det inte är det. Det får en att uppskatta detaljerna ännu mer. Mycket vill ha mer men Lagom det är Nöjd's underskattade och alltför ofta hånade kompis. Nöjd är att trotsa sin obotliga morgontrötthet och vakna tidigt bara för att ta det lungt innan allt och alla andra kommer till liv. Att i ett töcken av kaffedoft - som slog dig redan vid väckarklockans andra snooze - glida omkring i rummet i nya mjuka långkalsonger och fårskinnstofflor. Nöjd är jag efter att ha flyttat till Lund, till ett rum med den mjukaste soffan i mannaminne.
Jag har dessutom köpt mig ett nytt liv och jag har vänner som tänker vara med på de fullkomligt meningslösa upptågen som det innebär. (ANJA kom och upptåga med mig du också! Vi behöver inte äta med pinnar men vad sägs om att anlita prostituerade för icke-sexuella tjänster, epedemi-vecka eller att tänka högt hela tiden!? :D) Denna veckan; Återvinning av en gammal vecka som inte blivit genomförd ännu... "Omstörta konsumtionssamhället inifrån." Det kommer blir en fin kontrast till de sanningar som vi får lära oss på nationalekonomin. Jag är nöjd.
Tja vad ska man säga. "Ekorren behöver vila, snälla, se efter hans nötter."
Pusshej!
05.31 Lördag
"Jaha, Godmorgon"
- Jag vet inte om man ens kan kalla det för morgon, solen kommer
förmodligen inte gå upp på några timmar. "Godmorgon"
"Tack, då var det först Mjölby och byte till Lund."
Jag vet."Tack"
Trött på gränsen till illamående. Jag vet inte om ni förstår hur tidigt det känns att åka 05.31. När man har gått och lagt sig alldeles för få timmar innan 05.31 känns det fruktansvärt tidigt. Insikten att man är själv i sin vagn och troligtvis hela tåget med undantag av den morgonpigga konduktören som lyckas verka uppriktigt vänligt sinnad även denna tid på dygnet gör att det känns ännu tidigare - andra människor har vett att låta bli att utsätta sig för detta. Jag kan inte sova. Jag spar det till senare när min kropp förstår att det inte är någon idé att vara vaken nu, det kommer ändå inte hända något roligt de närmsta 7 timmarna. Om det gör det lovar jag att ta tillbaka det där och skriva en liten snutt om det - Live
från Tåg i Bergslagen!
Tills dess fortsätter jag att poppa musik från min dator - utan öronproppar! Galet!
Så kan man också se det
Uppskattning, kreativitet vs Hat(?), kreativitet, (humor)
Liten tentaparentes. I övrigt går det absolutely A-OK.
Dagens äventyr
Tänkt och gjort, men det är också någongång här jag, undermedvetet, tycker att min måndag varit lite för stereotyp. I hopp om att säkert hinna till tåget med andran i behåll ser jag över mina möjligheter att ta en buss till centralen från Botulfplatsen som jag ändå passerar på min väg dit.
Tänkt och gjort och se där står ju 1:an och jag läser Östra torn via Centralen. Perfekt!
(Just här vill jag göra en kort parentes innan jag förtsätter. Jag är nämligen inte ensam i denna kritiska punkt av historien. Vid min sida har jag Linnéa som även hon ska haffa en buss hem och hon läser samma sak som jag på bussen. Blond och lockig innebär inte i mitt fall (och jag vill inte hävda att det gör det i kategoriskt i något fall) dum och yr.)
Ni förstår vart det här leder antar jag. Om ni vid det här laget gissar att bussen inte alls gick till centralen utan mot klostergården så har ni vad som brukar kallas en fin slutledningsförmåga. Det gör den alltså.
"Går inte den här till centralen?"
"Nej, men jag ska bara till Klostergården, sen vänder jag tillbaka."
Det betyder åka ett varv och komma tillbaka till samma ställe. Jag förstår att ni nu antingen
a) Känner djupt medlidande över att jag misasde mitt tåg och fick vänta 40 min på nästa
b) Skrattar gott åt det hela. Jag förstår. Det ligger en sanning i att skadeglädjen är den enda sanna glädjen.
c) Någon slags kombo av ovanstående alternativ.
MEN, kära läsare, det finns så mycket mer!
Det är här min historia får sin twist. När jag inser mitt nederlag, jo visst svär jag väl lite för mig själv, men framförallt accepterar jag det rätt snabbt. Jag blir lugn och i ärlighetens namn råkar jag faktiskt tycka att det är ganska avkopplande att åka buss. (Så länge man inte gör det med ett tonårsgäng eller barn som låter nonstop.) Det är det där med rörelsen och svaga suset, det är rent av sövande. Det ska tydligen spela an på några slags instinkter, påminna om fostertiden. Jag tänker inte spinna vidare på det där men jag gillar bussen och jag tänker att det skulle säkert inte vara helt fel att åka buss lite mer.. villkorslöst. Bara åka. Jag sitter där och drömmer och sen slår det mig. Jag drömmer om "Buss-Tommy":s liv.
Buss-Tommy är en kille varenda kid i Borlänge som åkt buss på någon slags regelbunden basis, och några fler, känner till. Buss-Tommy är en kille med grå mössa, blå jacka, glasögon och glansiga läppar (läs dregliga). Jag skulle tro att Buss-Tommy lever för bussarna. Om inte för, så i varje fall på bussarna. Han står längst fram och pratar med busschaffissarna och åker, runt runt runt på linjerna. Ibland byter han från 602:an till 605:an och om man nån gång skulle se honom gå av bussen (eller att busschaffören går av bussen för att passet är slut) kan man höra honom säga; "Jobbar du imorgon då?" På kraftigt dalmål, fast utan att säga r så bra. Buss-Tommy är inte som alla andra, och visst är det väl bra att alla inte är det. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig; Är det verkligen ett liv som Buss-Tommys jag vill ha? Jag tvivlar, men samtidigt; Tänk om Buss-Tommy är den som faktiskt har hittat meningen med livet. Man kanske inte ska vara så rädd för att köra på det man gillar.
(Jag har andra intressen än att åka buss också!)
Tenta dag 7 - sista dagen
Jag: Men pappa jag har ingen källa på det... vad ska jag hänvisa till? Är det verkligen så det ligger till?
Pappa: Det kan du kolla om det stämmer på wikipedia och sen hänvisa till dina böcker på nåt bra sätt.
J: Brukar de inte kolla sånt?
P: *tystnad* ... Förhoppningsvis har de väl läst de där böckerna så de har koll på vad som står där..
J: Så länge det verkar rimligt då kanske...
Fotnot: Pappa undervisar på Högskolan Dalarnas turimslinje...
Nytt mod, nytt försök till tenta. Anja; jag har btw fyllt i lite ord på min tankekarta, och färg. Den är ruskigt fin nu. Jag har också gjort typ 20 till men jag vet inte vart de tar mig egentligen, det står ju bara sånt jag redan vet. Var är den nya omvälvande tenta-problemlösande faktan? Mina böcker? Min slutledningsförmåga?
Dagens bummer; Att böckerna inte finns i Word-format så man kan trycka ctrl+b (betyder sök för er som inte läste datakunskap A obligatoriskt på gymnasiet). Jag ser oändliga möjligheter..
USA... vad är grejen med det landet egentligen ctrl+b: USA och du får upp allt som står om USA.
Nog med tentaångest. Snart kommer kanske pappa ringa igen. Dags att ta mig själv i kragen igen.
Peace out
Studieteknikens gyllene regel
Tankekartor, kära vänner, det är A och O...
Petits flocons blancs...
Utanför mitt förstånd, inuti mitt huvud, har politiska begrepp och samband virvlat hela dagen.
Dags för dem att lägga sig tillrätta nu och bilda distinkta
välformulerade slutsatser nu. Lite som istapparna utanför
mitt fönster..
Ujuj, så poetisk jag är. Dags att sluta filosofera och börja
vara lite konkret.
Jag vill ... inte bara läsa om det jag vill känna det i kroppen...
Right this way - if you wanna make love to me everyday...
Jag hade nog kunnat gå precis vart som helst i den stund när Tingsek började spela. Inne på Mejeriet var det kokhett, men den rösten lyckades ändå ge mig gåshud över hela kroppen. Sladdar glappade, tejp och provisoriska mickar fick lösa det, Magnus var förkyld men inte blev det sämre för det. Gamla godingar kryddades bara med energi upp över öronen, glädje, känsla och inlevelse. Jag blev varm och lycklig. Nöjd, från insidan ända ut i fingerspetsarna. Sen var det slut. För stunden.
Jag tänker inte låtsas som att jag hade någon koll på Damn!. Det hade jag inte. (Även om jag såhär i efterhand inser att jag har mycket att lyssna igen!) Men när ridån går upp och jag ser ett 7(?)- mannaband på scenen iförda blåa sparkdräkter (overaller om man så vill) individuellt smyckade med silverglitter får jag goda förhoppningar om kvällen. Sedan springer den lilla mannen med den stora förmågan ut på scenen och vad kan man säga om inte att publiken jublade. Till en början är det mycket nytt. Visst är det alltid roligt när man kan låtarna, men återigen kirrar energin, inlevelsen och glädjen biffen. Jag blir sådär nördigt glad som man (läs jag om du så vill) kan bli när man ser hur riktigt bra vänner har kul tillsammans. På scenen är det hela spelningen lång fest och konsert på samma gång och alla i publiken fick njuta av hur det låter när Timbuktu, Damn och Tingsek leker.
Det var inte lätt att somna igår ... Jag vill(e) bara dansa
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/live/article3768487.ab
Någonstans i intervallet stark irritation och fullt raseri...
Det som drar mig betydligt närmre sinnelaget fullt raseri kommer i mitten av artikeln. En likadan aktion utfördes hösten 2007, då av två kvinnor. Fallet blev jämO anmält - och avskrivet. Anledningen var att om syftet är att värna om anständighet får man behandla män och kvinnor olika enligt lagen. Det vill säga om traditionen och de socialt accepterade oskrivna reglerna om hur man ska betee sig säger att män och kvinnor ska vara och betee sig olika så får man enligt lagen behandla män och kvinnor olika. Om traditionen säger att män och kvinnor ska vara och betee sig olika så får man särbehandla/ diskriminera/ förtrycka människor baserat på deras könstillhörighet. Jo, men det verkar rimligare än att ifråga sätta de normer om anständighet som finns. (Jag behöver väl inte påpeka att det här är helt absurt och att jag var ironisk?)
Läs över min axel!
Det var mycket folk på tåget hem idag så jag satte mig bredvid en kille. Åtta minuter på ett tåg är inte lång tid, men jag är inte stolt nog på ett svenskt sätt för att stå bland alla andra gymnasiekids som var påväg tillbaka till the hood (aka Kävlinge). När jag satt mig plockar jag ambitiöst nog upp min kopia av "Citizen Participation in European Politics" från Statens Offentliga Utredningar som jag precis lånat i biblan på Eden. (Nej, jag söker inte alls lite credd. Eller GÖR jag det?) Jag märker hur killen sneglar på min bok och jag tänker; Joru! Sug på den du. (Nej det kanske inte var exakt vad jag tänkte, men det spelar egentligen ingen roll vad jag tänkte.) Jag slår upp boken och väljer ett kapitel om European Parliament Elections, Institutions, Attitudes and Participation. Killen sneglar igen. Sen tittar han bort och jag förstår honom. Men när jag börjar läsa och följer raderna ner med min penna för att hålla koll på var jag är märker jag hur han flera gånger tittar i min bok - långa stunder. När boken nästan slår ihop sig för att den är så orörd (No offence till Hans Agné och hans crew men det är nog inte så många som läst hans bok på Eden.) Ser jag hur han böjer lite på huvudet för att läsa bokens titel. Och när jag öppnar boken igen fortsätter han att läsa trots dess bokstavligt talat gråa uppsyn. Vadan denna fascination för Medborgardeltagande i EU poltitik kan man undra? Var metro slut? Fast det som är mest förvånande är kanske ändå att det inte var störande alls. Kände mig bara jäkligt klyftig. Så; Läs över min axel!
Min godnattsaga